Drivkraften för en visselblåsare är huvudsakligen att vederbörande vill få till stånd en förändring och förbättring – inte att förhäva sig själv. Även om en del verkar tro det. Visselblåsaren avslöjar missförhållanden, direkta oegentligheter och korruption. Många gånger har vederbörande sökt larma om dessa saker internt, inom organisationen, innan de exempelvis läcker information till massmedia.

Eftersom ledningen i organisationen inte lyssnar på den anställde, som har belägg för att det förekommer oegentligheter samt att missförhållanden och korruption råder inom organisationen, upplever en frustrerad visselblåsare att det helt enkelt inte finns något annat val än att lämna information till ett externt organ, oftast media i någon form för bäst genomslag.

 

Yttrandefrihet
Även om vi har yttrandefrihet, något som ingår i de mänskliga fri- och rättigheterna, förekommer det en svaghet i då det gäller anställningsskydd visavi yttrandefrihet.

I dagsläget finns det vare sig i den internationella eller svenska lagstiftning något som helst absolut skydd för den anställde som blir en visselblåsare.

 

Meddelarfrihet
I Sverige har vi meddelarfrihet gentemot myndigheter. Fast det förekommer luckor i det skydd och den lagstiftning vi har i nuläget. Då det handlar om offentliganställda så har de ett skydd för meddelarfrihet gentemot media. För den som agerar visselblåsare råder det ett efterforskningsförbud, vilket innebär att arbetsgivaren inte får undersöka vem det är som är källan till de offentliggjorda uppgifterna. Det råder också ett repressalieförbud. Något som borde leda till att man inte blir bestraffad av sin arbetsgivare. Fastän det är precis tvärtom. Anställda som är visselblåsare blir straffade av arbetsgivaren. Det förekommer flera fall som vittnar om det bara i Sverige. Fången på fyren, Anders Ahlmark är en av dem. I Sverige råkar en visselblåsare i regel ut för utfrysning från arbetsledare och kollegor. Det är resultatet då en organisation är rädslostyrd.

 

Tre olika linjer
Vid lagstiftning på området whistle blowing, kan tre olika linjer identifieras. Den första linjen innebär att man från lagstiftarens sida söker skapa lagar för att förhindra att det händer igen. Nya lagar på området stadgar en skyldighet för den anställde att slå larm internt och då i enlighet med vad lagen stipulerar. Linje nummer två utgår från folkrätten, man ska helt enkelt följa de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. 3. Den tredje linjen saknas dock idag. Den innebär ett demokratiskt arbetsliv. Här ses det att den anställde slår larm vid förekommande oegentligheter av vilket slag det än vara må, som något positivt av arbetsgivaren. Vilket det rätteligen borde vara, kan vän av ordning tycka. Då tänker sig man sig en form av samverkansperspektiv mellan arbetsgivaren och den anställde, enligt Susanne Fransson, forskare vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Susanne Fransson är jurist och har forskat om kritikrättens gränser i arbetslivet.